Tillbaka på jobbet efter några dagar hemma. Näsan rinner som aldrig förr, men det finns inget jag kan göra åt, så varför inte jobba när resten är som det ska? Har packat upp två lådor med påfyllning nu, och efter denna juvliga lunch á la salt med spaghetti väntar en tripp ner till globens källargångar för att kasta soporna. Misstolka mig rätt (för att citera en kompis, det lät så lustigt), men visst lever jag väl ett spännande liv!

Efter en timmes kallprat orkade jag inte mer.
    ”Fattar du inte att jag vill något med dig? Tror du att jag försöker komma nära dig på skoj? För att jag tycker det är roligt kanske?” Orden jag slängde ur mig var inte mina, det var som om jag lämnat min kropp och autopiloten slagit igång. Jag stor bredvid som en åskådare och kunde bara bevittna vad som hände utan att göra något åt det. Kunde jag inte få vara med och påverka när jag för en gångs skull vågade stå på mig? Istället stod jag nu där som ett fån och bevittnade vad som hände. Det var som om tiden stannat och det enda jag kunde tänka på var hur vacker han var där han stod dyblöt av regnet, det gyllenbruna håret låg genomvått mot hans panna och på hans ögonfransar väntade en vattendroppe på att få falla ner och röra vid hans kind (du förstår inte hur avundsjuk jag var på den droppen).
    ”Varför måste du alltid vara en sån diva? Du spelar alltid så jävla stolt, men för vad?” Tillbaka till verkligheten. Nu stod jag där och skrek igen, kunde jag inte ta det lite lugnt i alla fall? Han såg så ledsen ut, men efter en lång iakttagelse insåg jag att det inte var sorg, det var ilska.
    ”Vadå diva? Vad fan menar du med det?” det brann i hans ögon och hoppet inom mig växte att kanske var det av åtrå, tills han slängde ur sig fler bitska ord. ”Du står där och får det och låta som om det är jag som är problemet, men vad fan har du gjort då? De enda jag ser dig med är andra, aldrig fan kommer du i närheten utav mig inte.”
    ”Å, håll käften! Bara för att du låst in dig i ditt eget lilla jävla rike och vägrar släppa en jävel inpå livet betyder det inte att jag måste göra likadant.”
    ”Och vad f-”
    ”TYST!” Jag förstod inte var allt kom ifrån. Inte kunde det väl vara jag som stod där och skrek, men när jag såg mig om var det ingen annan där som verkade ha något med vår konversation att göra. Bara för att det är så du råkar vara betyder det inte att resten av världen ska leva efter din livsfilosofi och låsa in sig i små jävla skåp och skita i resten. Har det slagit dig att jag kanske vill ha ett jävla liv jag med, och inte bara stå och vänta som jag gör på bussen varenda morgon?” (Okej, jag kanske inte väntade så länge på bussen varje morgon, men nu var det så att det lät bra, och så får det vara.)
    Ilskan som växte inom mig när jag stod där och skådade detta under var skrämmande. Jag skrämde mig själv. Jag var så arg att jag kunnat slita av mig mitt eget huvud för att slippa tänka på det – och hans stämband för att slippa höra skiten. Han må vara en skönhet, men efter idag – dagen jag offrade min nya jacka, mitt nytvättade hår och ett bar nu genomvåta sneakers åt – orkade jag inte mer. Det var här gränsen som jag letat efter gick.
    ”Du snackar så mycket skit, vet du det? Du tror att du äger hela jävla världen och att alla ska leva efter dig. Du är bara så… Jag vet inte ens vad du är, men släpp det – sluta leka Gud.”
    Lekte jag Gud? Gjorde jag verkligen det? Det kan jag inte tänka mig, inte med mitt självförtroende. Jag vet att jag kanske ibland vill – okej, alltid vill – att folk ska göra som jag vill, men det betyder ju inte att de gör det? Och visst, jag kanske gjort mina fel, men vem är felfri? Och om inte ens snubben som skapat hela vår jävla värld kan få det rätt alla gånger, borde inte jag förtjäna en andra chans då?
    Jag ger upp. Det var aldrig meningen att det skulle fungera. ”Den som väntar på något gott väntar alltid för länge.” dessa var mina sista ord, och utan en tanke på vad jag gjorde hade jag vänt på klacken och sakta började jag gå ifrån honom där han stod, ensam i regnet. Jag vände mig inte om, för jag visste att om jag gjorde det skulle jag bara trilla tillbaka. Istället gick jag sakta mot tunnelbanespärrarna och hoppades att varenda sönderstressad stockholmare som stötte till mig skulle vara han, som kommit efter mig i rädslan att förlora mig för evigt. Den rädslan fanns tyvärr bara hos mig, för när jag nådde spärrarna gick jag fortfarande ensam i folkhavet.
    Det var när jag passerat spärren som jag först insåg vad som faktiskt hänt. Det var slut, och jag hade inte ens gett det en ärlig chans.

Det kanske inte var så det hände - även fast det vore så mycket snyggare och jag skulle känna mig så mycket ärligare med mig själv då - men i mina ögon har det hänt. Efter vad som känns som tusen försök tröttnar man. Och som sagt, jag har väl också rätt till ett lyckligt liv?

Frihet - vad finns det? En jävla massa olika sorter av dem i alla fall.
    Alla vill vi vara fria, men till vilka gränser? Jag vet att jag är ebroende av min frihet, och att jag känner mig som en fågel i en tändsticksask om jag måste hålla mig till samma sak för länge när jag egentligen inte vill, men vart går egentligen gränsen? Vill jag vara helt fri? Elelr kanske vill jag att någon ska fånga mig, sätta ett koppel runt min hals (nej, jag menar itne på ett sexuellt sätt, förstör inte stämmningen, jag försöker låta lite djup här) och hålla mig fast. Inte vilja låta mig gå min egen väg utan vid hans sida? Elelr så kanske jag bara är typen som klarar mig bäst på egen hand ute i vildmarken.

I guess I'm nobodys pet - whether I want it or not.

Har haft en förträfflig middag á la Blå bands Potatis- och purjolökssoppa. Denna avnjöts i samband med ett gott avsnitt av My own worst enemy, och nu sitter jag vid datorn där jag ätit en halv apelsin. Den andra halvan ligger utspilld över hela rummet tack vare mitt skickliga drällande.

När jag går runt och tror på nåt, som jag har en ännu starkare tro för att det inte ska hända, vem är det jag försöker lura? Eller vad? När hjärnan säger en sak och hjärtat något helt annat, hur ska jag veta vilken väg jag ska gå? Det var så mycket enklare när man var liten och ville nåt. Om mamma gav mig en superb anledning till varför jag inte fick göra det, och pappa skakade lätt på axlarna och sa okej - klart jag gjorde det! Nu sitter jag istället med en hjärna som säger åt mig av avsluta det som knappt påbörjats eftersom att enligt logistiken efter hur det sett ut de senaste fem månaderna inte kommer hända något de närmaste fem, eller tio, heller. Och så har vi hjärtat på andra sidan, sittandes i sin vita skrud i hopp om att se ut som en ängel, säger att jag borde skära upp min bröstkorg och blotta mina känslor i hopp (att det där jävla hoppet ska va så jävla viktigt) om att vi kommer bara klicka (inte kicka, vilket jag just nu gärna skulle vilja göra med tanke på att snubben är en sån jävla diva) och allt kommer bara falla på plats.
    Du måste hålla med om att hjärnan har lite mer vett i sina spkulationer om hur det kan gå?

Har kämpat mig över ett osynligt golv - snarare dolt av så mycket saker att inte ens Stålis kan se igenom skiten - för att komma fram till datorn. Sitter och försöker dra skit ur män. Trodde jag själv att det skulle gå? Det är en kille vi snackar om här. Vad tänker jag på - med? Jag kanske borde försöka mer, men om man inte får något tillbaka, är det värt det då?
    Men - you can't live with them, you're not allowed to shoot them...

Vart hemskickad från jobber på grund av sjukdom, då drog jag till skolan för att göra lite nytta. Tänkte gå till min lärare och hämta informationspapper till min praktik, hämta mina hemnycklar så att jag kommer in genom dörren hemma, se om det fanns någon från elevrådet här som jag kunde prata med om hur allt går. Har inte gjort nåt än eftersom att jag vall kunna komma in i Rummet igen efter att jag gjort allt, men utan nyckel går det inte, och just denna nyckel har gått i ide hemma i badrumslådan (fråga inte varför, jag vet inte hur den hamnade där. Kan ha haft något med att den låg i min msyckesneccesär i England, och att jag sen tömde den i lådan) så att den är uppladdad inför våren när jag kommer att bränna sönder den genom att springa in och ut ur Rummet som en tätting.

Jag gillar msn, hur illa mina argument än må va. För tillfälelt är det för att man kan stötta och göra andra glada oavsett hur man själv mår för tillfället. MAn kan vara i botten och hata samtalsämnet elelr önska för att den man chattar med ska komma på att man kanske inte alls tycker som man säger. Men så länge de andra är glada, så kan man ju vara glad för dem. Eller?

Här sitter jag vid min dator - den är faktiskt min, snodde inte systerns idag - och trycker i mig en massa merci utan anledning. Jag kanske blir pigg om jag har tur. Har spenderat dagen med att behöva gå upp för tidigt för att sitta barnvakt hos mamma, som i slutändan var en fullkomligt jätteonödig erövring eftersom att det inte behövdes. Efter detta drama åkte jag hem till faster och åt en massa god mat för att sedan gå på bio med framorn och se Bond - Quantum of Solace. Och så var vi framme vid nu, när jag sitter framför min dator och äter min merci, samtidigt som jag spekulerar över tanken på at go professional i Hallick-branschen. Vilken pimp jag kunde bli...

Har precis kommit hem efter veckans sista dag på jobbet. Satt sista timmen inne på lagret och städade runt i lådor och kartonger. La sakerna där de skulle och målade fina små lappar - så mycket fanns det att göra denna eftermiddag. Tänk om man ändå fick betalt för att sitta på lagret. Över huvud taget. Gud, så underbart det vore, rena himmelriket. Ska socialisera mig lite med familjen ikväll och göra glasyren inför morgondagens tårta.

God kväll mina damer (jag antar att det bara är ni som läser? Jag känner inga killar som skulle läsa), jag hoppas ni haft en trevlig dag. Jag har haft det bra, tills jag insåg att jag blivit lätt likt en död fisk i Cassandras kropp. Vi får se när det går över. Jag tänker inte för tillfället, utan går mest runt, men jag är ju glad, så vad ska jag klaga över? Skulle ha en liten bio- och fikakväll med mor min och en vän, gubben i huset kom aldrig hem, så vi drog och hyrde film och köpte massa godis i stället. Så nu ska jag dra mig tillbaka och njuta av en film. Vad ska du göra?

Jag orkar inte skratta utan att mena det längre. Att le utyan betydelse. jag går runt och frågar mig vad jag egentligen har gjort för det här. Varför blir det som det blir och inte som det borde? Jag kan inte sluta undra, så slår det mig hur frågan egentligen bör lyda- Vad har jag inte gjort?

Har suttit lite barnvakt, vart på knattegympa, fiskat med det gamla hederliga fiskespelet (jag vann!), lekt doktor och blivit blåslagen av en leksaksspruta och lagt pärlplattor. Igen. Sen gick jag hem och åt och fick tillbaka mina pengar av min syster, tappade bort huvudet mitt - nej, det var det som satt fast, det var pengarna jag tapapde bort - och hittade dem igen efter en frenetisk vändning av hela huset hittade jag dem på vardagsrumsbordet unter en gammal påse från Falu rågrut. Så nu sitter jag här, och knappar ihärdigt ner några ovesäntliga ord på bloggen, som ingen ändå kommer läsa. Kul.

Sitter inne på lagret och snackar lite i telefon med Linnéa. Att förlora en vän är svårt, oavsett hur bra man känner varandra, och hon behöver någon att prata med. Det känns bra att finns där för sina vänner när de behöver en axel att luta sig mot. Gråt hos mig (bara inte på min nya tröja (nej, förlåt, jag ska inte skämta här)). Åt yoghurt med al-bran och banan till frukost. vem hade kunnat ana att man skulle kunna hålla sig så länge på de? Vid ett var jag inte hungrig än, men man måste ju ta lunch också. Ska väl bege mig ut i centrumjungeln nu och fortsätta slåss med kunder och städa upp efter dem.

So long!