It's all BULLSHIT

Den senaste veckan har det rådit total skrivkramp i huset. Vet inte vad jag ska skriva, och kommer jag på nåt låter det bara konstigt.
    Ska försöka bättra mig, och än en gång säga att det finns mer att läsa på min andra blogg; http://baraasanna.blogg.se/

Ska dra iväg med en god vän för en shoppingrunda nu tänkte jag mig. Ska se om madame hittar vad hon söker medans jag dör i värmeslag eftersom att jag envisas med att ha på mig jeans. Ni märker väl om jag skriver igen.

För er som inte vet och bryr er så har jag en ny blogg också, http://baraasanna.blogg.se/

Hej hej, nu är jag här igen och latar mig. Har precis käkat lite pannkakor såhär mitt i natten.
    I morgon blir det till att shoppa födelsedagspresent till en kompis som fyller år. Det kommer att göras med Plufs, sen ska vi väl dra till födelsedagsbarnet. Blir mer i morgon,
    Cassandra is back in business!

Tog ekan till en strand idag med nära och kära. Hade det mysigt i vattnet, fikade och satt och bara hade det allmänd somrigt. Nu ska jag starta igång projekt kvinna. En update på hur det gick, det får vi se om det kommer...

Så, blir typ samma saker skrivet här som på den andra adressen. Satt på bryggan och svulla och kedjerökte med bästa vännen och två till. Hade det sådär lagom underbart somrigt i den kyliga sommarnatten och bara ville att det aldrig skulle ta slut.
    Ni vet vad jag menar.


http://baraasanna.blogg.se

Träffa vänner på löpande band och speedsola på stranden. Har vart en mycket mysig da med goda vänner som skall fortsätta - efter ännu en exklusiv ungkarlsmåltig - nere på bryggan med två underbara. Ha en bra eftermiddag!

Idag vart det lite förmiddagsmys nere vid bryggan med en god vän. Att bara sitta och prata minnen i solen vid vattnet är bland det bästa som finns. Det är så fridfullt.
    Det tycker jag om!

För alla som vill se en underbar film. Step up 2 the streets går nu på bio och är nog en av de bästa filmer jag sett på år. Känslor, kärlek, drama och framför allt, Dans! Går inte att jämnföra, om ni kan - se den!

Lena PH vs Lena PH II

"Ja du vet, dom där utvikningsjobben du inte gör...dom gör jag"


Gustavsson kör porr-scen - kör upp mic-stativet i röven

PH - "Du, får jag bara fråga en sak...hur känns det?"

Gustavsson - "Ont...det gör ont..."

Ja...livet är bra hårt, i alla fall när man kör upp ett stativ i baken...

Efter regn kommer solsken...men jag har ju haft så himla bra stunder i regn, så det kanske ska vara tvärtom som alltid för mig?

Some people hide because their lives depend on it, some people hide just because they don't want to be seen. But some hide bucase they want someone to care enough to look for them...

Någon som missade regnet idag? Kanske finns som som drogs med dete också... Jag kan ju säga att vi precis hann med det i alla fall, det är ju lite småkomiskt när det forsar decimeterdjupt vatten utanför busshållplatsen när man ska gå av.
Jag och Pluff trodde vi skulle hinna fly det om vi bara sprang till andra sidan gatan för att gömma oss i bussholken - vi var desvärre såpass blöta nät vi kom dit att vi lika gärna kunde fortsätta gå.
Av med skorna och traska genom vattenskarorna, den där vattenpölen - man kanske ska kalla det vattenhål - var ju faktiskt rätt mysig, lite kall bara.
Det är något speciellt med regn, något känsloladdat och kärleksfullt som man inte riktigt känner av de andra väderlagen. Det finns en mysighet som man bara vill dela med andra. Om ni frågar er själv Vart kan man få den perfekta kyssen så måste ni väl ändå hålla med om att att stå i sommarregnet en eftermiddag med den där aldeles speciella killen - eller tjejen för den delen - överträffar ju det mesta. Vi har ju sett dagboken, den kyssen van ju fan i mig pris, så något måste det ju vara med de där regnkyssarna...



Jag och Pluff i regnet

Så var dagen slut. Kvällen spenderades på bryggan tillsammans med några goda vänner - Sofia, Mr. Pringles och han bror, och colan såklart. Partyt avslutades med fortsatt förtäring hemma på rummet, och så joinade Äppelmunkarna såklart då.
    Efter att ha suttit och snackat skit och vänner i några timmar (nej, inte skit om vänner, bara lite kanske) så kom vi in på lite paranormala saker. Vad ska man egentligen tror om sånt? Finns det verkligen folk som har kontakt med andra sidan, och existerar andar och demoner?
    Är den enda anledning till att vi inte märker av dem för att vi faktiskt vägrar att se dem, vägrar att tro på deras existens - vem vet. Vi är ju faktiskt bara människor, och tänk på allt vi skulle offra om vi erkände att dessa fenomenala ting faktiskt finns här ibland oss...

God natt på er få som finns där ute i måndagsnatten!

Fy fan för agressioner. Och jag lyckas nog alltid lacka ur på de mest patetiska saker, som när man ska skriva ut en bild, och det inte blir i rätt storlek - vad är det liksom?
    Historien började ju med att jag satt hos mor min och skulle börja knåka, detta var tre och en halv timma sen, och vi kom på det där med bilderna på en gång. Vi började ringa pappa, försöka kunna maila över dem - men hotmail har ju skälvklart aldrig varit känt för att funka - och när det till slut gick funderade jag skarpt på att ringa till Vatikanen och rapportera om ett mirakel. Jag hade viserligen bara lyckats skicka de sex bilderna en åt gången i separata mail, men det gick ju faktiskt, och det är väl det som räknas?
    Nu när jag fått ut bilderna till slut efter att ha åkt hem till pappa för att göra det själv så får jag ju självklart inte tag på morsan - som jag nu inte har den minsta aning om hon är hemma längre eller inte, jag märker väl.

Så var man hemma efter två heldagar på Kolmården - vilket för övrigt är en och en halv dag för mycket om man är trött av sig. För övrigt såg vi på sisådär en miljon olika djur, och det roligaste var väl schimpanserna som satt upp i träden och pissade inför publiken - missta mig inte, jag hade det jättemysigt där med mamma och småtjejerna, men det blir väl att man efter snart nitton år faktiskt redan har sett allt.
    Efterbliven som man är hade man nästan ingen aning om gorillaungen Enzo, det blev dock ingen show av mamma Naomi som tydligen brukar lacka på besökarna och ställa sog och banka och slå på glaset för att få lite privacy så att säga.

Idag sov jag ut så gott jag kunde, vaknade dock redan halv tio av att det var ljust, och låg mest och halvsov därefter fram till tolv.
    Satte mig med systern och hennes homie och tittade på Night at the Museum, som faktiskt är bättre än kritikerna påstår. Ett gott skratt.

Nu ska jag sätta mig och knåpa med mor min, som är på väg att bli Hulken för att jag bara hänger här. Hoppas ni får en trevlig eftermiddag i solen!
    Hej på er!

God morgon alla sovande varelser där ute.
    Till alla er som inte bryr er, så ska det besökas på Kålmården idag. Se på lejon, tigrar och lamor, kanske har de koalor till och med, jag kommer inte ihåg. Det blir tjejerna dom drar, utom äldsta systern då. Hon föredrar att spendera pengar på bio och kebab istället. Och en och annan sovmorgon då.
    Vi får se vad som händer där borta. Hoppas inte på regn bara, men märkar väl. Ha det trevligt hemma med spindlar och tvestjärtar nu bara, kanske en och annan gråsugga.

Ha det.

Visst måste det vara bland det härligaste som finns - näst efter The real deal såklart - när man sitter där och snackar på och fantasin får flöda och man bara diskuterar de galnaste ställningarna och de värsta killarna man kan tänkas vara med.
    Nej, det är ju faktiskt dagen höjdpunkt.
    Och ibland när man sitter där och börjar diskutera vad man drömt om och hur hemskt det är att vakna. Ni vet vad jag menar. En morgon vaknade jag och blev förtvivlad när jag insåg att jag faktiskt inte ägde någon röd Corvette.

Har ni hört talas om trötthet någon gång?
    Jo, det har jag med. Det är ju den där plågan som man måste stå ut med året om, ja.
    Idag vart det i alla fall väckning vid tio för att bege sig in till staden med mor min. Vi skulle in på Panduro, sen vart det en fika på Kungstornet, och därefter en tripp till Kapphal där fyrtio minuter lätt spenderades.
    Och säkert lika lång tid i prov rummet.
    Jag unadrar om klädprovningsförmågan reduceras med åren? Det kanske har något att göra med att man i yngre ålder provar så myckat kläder och är van att behöva kasta på av av dem på mornarna för att hitta rätt, medans när man är äldre är man kanske mer strukturerad och går upp i god tid och har kläderna framma. Ingen stress i det inte.
    Aja, det kommer väl för mig med, det är bara ett antal år kvar till det är jag som står där i provrummet med barnen... Okej, syskonen då, men det kunde ha vart barn, så sluta märka ord!

Nu ska jag sova i femton minuter tills min far orkar resa sig ur den gudomliga soffan för en tripp till ICA. får se hur det går med det.
    Jag vill ha fil.

Okej, jag erkänner, jag är på god väg mot de sämre dagarna, det är allvarligt farligt att ha tråkigt på sommarlovet då man inte har något bättre för sig än att dricka.
    Ikväll träffade jag två kompisar på Medis för att ta en öl - i mitt fall cider eftersom att jag bara är på väg mot öldrickandet, väldigt sakta men osäkert. Det var jättemysigt och efter någon timma eller så fick jag reda på att fi faktiskt var på bio runt hörnet, så hon kom och joinade med sin danslärare och lite senare anlände Emma.
    Vi satt på OjOjOj (det heter faktiskt så, ja) och hade det trevligt medans vi pratade om allt från de sämsta raggningsreplikerna, skummaste typerna vi mött till näst intill meningen på livet.
    Tror jag.
    Jo, så var det.
    Men nu ska jag sova så att jag orkar upp till mor min i morgon. Jag önska er en fortsatt trevlig natt och en god morgon!

Ja, visst finns det tusental. Det blir ju lte smått obehagligt när en kille kommer fram och vill se dina fötter för att döma om du är snygg nog.
    Jag skulle i alla fall backa undan då.
    Men om man tänker efter, vi borde väl alla egentligen ha våra egna små fitischer, eller? Om jag tänker efter så kan jag erkänna för mig själv att jag är fixerad vid håret på folk. Jag vet hur jag vill ha det och så är det bara.
    Jag skulle inte bry mig om killen i fråga kom hem lortig som en gris och såg ut som om han vart ute i Norrlands träskmarker över helgen (om det nu finns såna där, men jag tror det). Och det där med fötter, det bryr vi väl oss alla om? Jag skulle i alla fall inte vilja hänga med någon som inte rört sina fötter det senaste året och går runt med skitiga trasiga tånaglar på tre centimeter. Skulle du det?
    Självklart har alla rätten till att vårda sig själv efter behag, och med största sannolikhet finns det någon där ute som inte bryr sig om det där lilla speciella med en själv.
    Om två människor finner varandra trots små gupp på vägen likt alla fetischer som rör sig idag - och faktiskt har blivit bra mycket extremare än vad de borde vara - så finns det fortfarande hopp. Tänk dig att det faktiskt finns gifta par som förlorat gnistan i sitt förhållande, och sedan möter varann på nytt, fast via internet - och utan vetskapen om vem de faktiskt pratar om.
    Kanske borde vi alla lyssna lite med på vad Universum försöker säga oss, vare sig det är en Gud, Ödet, en annan övre makt eller bara ens undermedvetna som talar. Det finns någon för alla där ute, och om vi försöker blunda för alla våra krav så kanske vi faktiskt har en chans att finna Den Rätte...

Nej, men jag kokar inte, det måste vara ett misstag.
Efter att ha suttit med Buffes blogg under ca 90 minuter börjar jag bli smått yr i skallen och börjar fundera på att dra mig tillbaka, speciellt när internet och sidan ska fucka ut totalt!
Okej, förlåt, jag ska lugna mig.
Lugn, någourlunda i alla fall. Om man bortser från det att skallen snurrar som en jävla roulette på speed. Men det är ju också lugnt på sitt egna lilla vis. Jag menar, jämför med en extrem drogare från stadens råtthål utan knark en dag, han skulle nog vara värre (observera nog).
Tydligen vad det vitt Madame ville ha, så den kakan löser vi i morgon...med tanke på att annars kanske den slutar i spygrönt eller något gonorré-liknande.

Tydligen är jag inte ensam om att tycka att orginaldesignen är rätt tråkig och fantasilös här omkring. Så eftersom att jag inte har nåt att göra så tänkte jag det vore kul att hjälpa en kompis som ville pimpa sin. Nåt grafitti aktigt! Jag som vet så mycket om det, men som tur var så hitta jag en perfekt sida för jobbet. lätt att kirra en bas-text i graffiti-stil liksom.
    Efter mycket om och men fattar jag hur man ska göra och lyckades ju knåpa ihop något någourlunda bra i alla fall. Men hon blev glad, så det är ju alltid något.

Om ni är intresserade av sidan är det http://www.graffiticreator.net/ som gäller.
    Och för er som vill pimpa eran blogg, checka in http://www.designadinblogg.se/ så finns där en miljon bra tips om vad man kan göra, mer än vad man tror. Så pallra era små rumpor dit och försök förstå det smått avancerade språket (i alla fall för någon som inte snackar html) och lycka till!

nu är framtiden i alla fall lagd. Efter mycket om och men så har jag kommit fram till att det enda sättet att ta reda på när en av Stockholms tydligen bästa skolor har öppet är via telefon, så i morgon ska jag slänga mig över den så fort jag vaknat så att jag för den info jag behöver för att kunna komma in genom dörren till det som ligger för framtiden.
    Önska mig lycka till!

Efter att ha sett ännu ett par avsnitt av Eli Stone börjar det tänkas rejält i de övre regionerna. tänk om man faktiskt skulle kunna se in i framtiden. Tänk om man fick små flashes som kunde hjälpa en att ta rätt beslut och göra rätt saker här i livet.
    Tänk om...
    Tänk ifall det faktiskt vore så att man fick se glimtar av framtiden, men utan att riktigt kunna förändra den, utan bara som små ledtrådar, för att hjälpa en att nå dit man vill (nej, jag har inte tagit några droger ikväll, jag tänker bara högt...eller i text då).

En teori är att de så kallade Déjà vu upplevelser man ibland får skulle vara något som händer när det händer för mycket runt omkring så att hjärnan inte kan hänga med för tillfället. När sedan minnet kommer ikapp en så känns det som om det har hänt en gång tidigare. Men det kanske inte är det ultimata svaret.
    En annan teori är att det faktiskt kan vara så att det är en förmåga i hjärnan som vi annars inte kan använda. Att det skulle vara hjärnans sätt att logiskt förutse vad som bör eller kan hända.
    Om det nu är så att det bara är hjärnan som logiskt sett ser framtiden inom någon sekund, så varför skulle det itne gå att se längre? Kunna räkna ut vad som kommer att hända?
    Kanske är det så att vi inte bör veta vad vi har att vänta i livet, det kanske skulle förstöra det roliga med ovetskapen, i alla fall i det vardagliga. Trots allt, vad vore livet utan dess överraskningar?


Källa: http://sv.wikipedia.org

Någon sa en gång till mig att det äe viktigt att äta, eller så läste jag det kanske i någon gammal bok.
    Det får vi aldrig veta.
    Jag tänkte bege mig till nedre planet för att laga en Gourmétmiddag à la Falukorv och Makaroner. Jag vet vad ni tänker, försök inte dölja det...
    Gud vilken lyx! och Jag vill också slippa laga något mer avancerat!  Well, välkomna till Livet som Ungkarl, den nya dramakomedi-reallife-såpoperanfrånförortensomsägsvaralugnochfin!

Ha det.

Stress och gaspedalen i botten, nu ska det ses till att morsan hinner med bussen, efter att hon dratt förbi farsgubben för att hämta ett busskort. Väl utanför komms det på att hemmanyklar glömts hos mamman, men som tur är upptäcktes att pappan var hemma, så det löste sig.
    Mamman ges ett stycke busskort och en stycke cykel för att bege sig till planerad busshållsplats i livrädt format, med två ewftersläntrande döttrar. Den livrädda mamman lyckas ta sig helskinnad till busshållsplatsen tvåhundra meter bort och de två döttrarna hinner ikapp för att hålla henne sällskap för att sedan bogsera hem cykeln.
    Poängen; Det är varmt att cykla i backar i det här vädret.

Klart slut.

Efter en morgon framför teven till sammans med systern och Eli Stone i ett par timmar kom mor min förbi, med planer för skorensning och roligare sällskap än en sovande bebis.
    Efter att ha sett klart det senaste avsnittet (fast än det egentligen inte är det senaste eftersom att vi har hela första säsonen hemma, och i Sverige så har ju faktiskt knappt första avsnittet kommit än) så begav vi oss mot den gamla opeln för att bege oss mot hemmet i en annan del av Tyresö.

Så nu sitter jag här, i akut behov av ett toalettbesök och väntar på att badrummet inte längre ska vara invaderat av småsyskon och föräldrar så att man får göra sin grej i fred.

Bråk, men det är kul. ska dra mig tillbaka för kvällen nu antar jag, what better place to start my "chilla galet period" than there? sSova gärnet borde ju i alla fall räknas till den kategorin, och jag har inga planer på att gå upp före tolv.
    Är det bara jag eller ger det här ett gäng dåliga vibbar av hurvida det kommer att gå bra för mig i mitt nya liv? Vi låtsas att det inte gör det så kan jag gå upp tidigare en annan dag och göra något av det då istället.
    Jo, det ska nog gå för sig. Jag får önska alla som bryr sig en trevlig natt, och till er andra, likaså!

Så var man hemma efter ytterliggare en kväll, och fortfarande liv - tänk så bra det kan gå!
    Efter att ha suttit hemma hos Sofia ett tag och sett på dumburken kom Sex and the City på - och tankarna börjar snurra. För alla som följer serien känner ni kanske till ett avsnitt där det handlar om att tjejerna ska bryta sina mönster - Carrie börjar dejta sin KK, Charlotte börjar dejta alla, Miranda dejtar en kille med aggressionsproblem som gör henne till en optimist (fråga inte) och Samantha pullar till ljudet av grannarnas pippande genom väggen. Ursäkta det lite grövre språket till jämnförelse till vad jag brukar tala i för termer. Det ska inte upprepas.
    Det jag ville komma till med det här var att jag kanske ska göra just samma sak - bryta mitt mönster. Jag gick och tänkte på det och kom fram till att det kanske är just det jag behöver, komma ut på marknaden. Vara fri och chilla galet. Ta allt som det kommer och sluta vara så extremt paranoid.

Jag kanske inte har haft det bästa med killar - de stackars satar som visat minsta intresse för mig har jag ju visserligen visat dörren, men nog om det - utan bara vända upp och ner på steken och se hur den andra sidan smakar, gräset kanske faktiskt är grönare på andra sidan.
    Det borde det ju va med tanke på att jag har asfalterat här...
    Att knata vidare i livet och börja träffa folk på riktigt kanske skulle få en att hoppa upp ett steg - istället för att vända upp-och-ner på stegen så fort jag nått toppen - och nå toppen av klätterställningen. Vem vet, vem vet.
    Inte var det jag i alla fall, det enda jag är koll på är vad som ligger framför mig inför det kommande läsåret, och det är ju inte direkt något som förväntas komma från en artonåring en månad in på sommarlovet.
    Nu ska jag ta tjuren vid hornen och greppa tag i nackskinnet, packa säkerhetsutrustningen och se till att överlevnads-kittet är med. Cassandra ska ge sig ut på äventyr!

Är det någon som vet vad jag ska göra föresten?

Så har man vart vaken några timmar och sitter med syster och chattar med gamla vänner från NZ. Kul, kul. Man kan ju lugnt säga att folk förändras på elva år i alla fall...utan tvekan.
    Ska väl ta mig en frukost nu, får se vad det blir. Men mat är alltid gått!

Vi höres!

Hemmakväll idag då. Mys och gos med Fia, teven och Scary Movie 3 - kan det bli bättre?
    Till alla er avundsjuka finns dessa föremål att inhandla på följande ställen;

    En stycke Sofia:                   http://www.blocket.se
    En stycke teve:                     http://www.blocket.se
    En stycke Scary Movie 3:    http://www.blocket.se eller i en Antikvitetsaffär

Lycka till!

Så va mor och systrar hemma igen, både skönt och oskönt beroende på hur man ser på det hela.
    Ska åka och hälsa på nu, vilket ska bli skönt. Leka med tjejerna och bara komma på andra tankar. Ett mindre gaciöst projekt blir att spender framtiden med att komma överens med den sextonåriga prinsessan som även hon också anlänt.

Let the War of the Clothes begin!

Så sitter man här, igen - och skriver för sig själv.
    Jag vet inte vad det är som får det att kännas bra att skriva av sig, men det är som att lyfta en liten tyngd från hjärtat och ta bort en liten del av det jobbiga varje gång man gör det. Det fungerar inte alls på samma sätt som att prata dock, och varför vet jagt inte. Om det kan bero på att man vet att det inte är så många som lyssnar på och läser det man skriver, medans om man pratar så sitter man inte ensam i ett rum och diskuterar med väggen.
    Jag tror att det skapar en känsla av att man kan klara sig själv. Att man inte behöver någon annan för att reda ut problematiken i livet, utan kan leva självständigt.

Jag vill inte påstå att man mår bättre utan nära och kära att diskutera med, men jag tror det kan vara skönt att inte behöva tynga folk med ens problem, utan de får själva bestämma om de känner att de ha tid och lust för att finnas där för en. De vet adressen hit, och de kan läsa när de vill och känner för det.
    Det är klart att det inte alltid skrivs om trista och miserabla saker som pågår i diskretion, utan även om vad man gör för skoj i helgen, vad man ser på tv och vad man har för drömmar för tillfället - men de vet fortfarande att de inte alltid behöver finnas där. alla har sina egna problem och de förtjänar tiden att få reda ut sina egna.
    Man kan inte hjälpa varandra om man inte kan finnas där till hundratio procent, utan då är det bättre att först få chansen att ta reda på sig själv, och sedan lägga sin tid på de man bryr sig om, och veta att man finns där - jämnt.

Igår, vad som verkade vara en hejdundrande dag, slutade inte alls på samma nivå, men det är självklart en lång historia - precis som allt i samma klass, dåligt alltså.
    Dagen började visserligen med att jag försov mig (who could have guessed?). Näre jag väl kom fram så satt vi och snackade i en kvart kanske, sen var det bara och byta om då, och sminkas - vilket var en perfekt dag för det med tanke på utgången senare samma kväll.
    Blev en eller två bra bilder, resten var inget att hänga i julgranen direkt, och ingen annan stans heller - bannlysta! Bör genast brännas på bål... Kanske inte så illa, men som sagt...

Kom hem vid halv åtta, så det bar av till Silverado för en matbit, sedan därifrån för att pimpa. Gick faktiskt rätt bra (okej, jag känner mig som en sån där modebloggare nu, men jag lovar att det absolut inte ska upprepas! tror jag...).
    Mötte Lisa, Calle och Mattias vis slussen för att vandra vidare till Huset - som vi efter mycket om och men hittade. Att hitta i stan är inte min starka sida, jag hittar till centralen och Stortorget, vad mer behövs? I alla fall så hade jag en jättetrevlig kväll, träffade massa skönt folk och skrattade och hade det kanon. Absolut inget att klaga på.
    Nästa steg var ett farväl vid slussen, och femton minuter senare började utförsåkningen.
    Precis som jag trodde allt var bra, allt stod rätt till och det inte fanns något att klaga på (jag kunde till och med se romantik på stan utan att ta fram lien!)
    Trodde du ja din naiva jävel! Varför skulle det flyta på som för andra liksom? Det är väl onödigt. Alla har inte perfekta små liv, jag är en av dem. Självklart mer eller mindre - men alla förtjänar väl sörja sina egna problem, varför ska de vara mindre värda än andras? Det är ju en personlig fråga. Jag har väl rätten att tycka synd om mig för något som hänt, även fast det inte är att min far har fått cancer och har arton månader kvar att leva, för det är ju inte mitt liv...eller?

Horisontalläget vann, men inte efter den plan jag lagt ut. Istället lägger man sig i sängen för att bara ingenting, så vaknar man X antal timmar senare av att telefonen ringer. Men men, det är ansaträngande att göra ingenting.

På tal om ingenting så hann jag tänka lite innan jag föll in i Sagoland. På allt och ingenting...
    Det finns saker man vill glömma att man ens tänker på, och det brukar oftast bli så också. De är för bekymrande eller bara tankeställande tankar i ett enda virrvarr uppe i tankeballongen att man varken vet in eller ut, fram eller bak, ingenting helt enkelt.
    Men tänk om allt kunde vara så enkelt som att kunna berkriva hur obeskrivbara några galna tankar är.

Så sitter man här igen, som den tråkiga jävel man är.
Eftersom att dagen inte hade tillräckligt med inspiration så händer det inget positivt oväntat... Utan man får spendera tiden här. Men man får väl göra det bästa av situationen. Göra lite nytta eller så.
Som om det skulle hända. Här nöjer vi oss med att slänga oss i soffan och spendera tiden i horisontalläge framför teven, det funkar så mycket bättre.
Och hettan är ändå bara jobbig om man inte utnyttjar den på en strand eller i vart fall vid vatten.

Så jag ska väl inta mitt horisontalläge och slösa bort ännu en dag i väntan på att skolan ska börja igen.
Fråga inte.

Fan vad härligt.
Med risk för att låta som en galen alkolist måste jag medge att ikväll var underbar. Drog med Fia och Maria (våldgäsningsoffret) till Nivå där vi träffa ett gäng sköna grabbar som vi vart bjudna på lite väl mycket av. Men fan vad kul och härligt vi hade det! Har saknat tider som dessa. Till tusen.
Nu ska jag föra den på tok för berusade Sofian till sänghalmen där vi ska sova som två små prinsessor tills gryningen. Hoppas ni haft en trevlig natt!

Visst är det väl det?
    I alla fall så har jag vart med och dumpat syster + kompis på Dalarö för att de ska åka ut på en öde ö och bo resten av veckan. Mams och Lotta var där me småtjejerna. Man förstår verkligen inte hur mycket man saknar folk förän man träffar dem efter evigheter...
    Engla har hunnit få tänder och Evelina pratar bättre och mindre än någonsin. Förundransvärt hur saker och ting - och personer för den delen - kan förändras så mycket på så kort tid. De växer som barn, som personer, de förändras på de mest otänkbara sätten, men även de mest logiska.
    Man tror man vet hur allt ska vara, och att det alltid kommer vara så. Sen kommer det som ett slag i magen när man märker att det faktiskt bara tog några dagar för det att förändras.

Jag vet inte vart jag står, hur jag är, eller hur jag bör vara.
    Vem är jag?
    Det undrar väl vi alla ibland, men när får man svaret. När kan man sluta se sig i spegeln och möta ett främmande ansikte? En främmande blick.
    När kommer jag att gå gatan ner med en självsäkerhet som jag aldrig tidigare kännt, med en underbar tanke i huvudet.
    Jag vet vem jag är, och jag är stolt över det.

Jag antar att den dagen kommer, men om den är idag eller i morgon, om en vecka, en månad eller ett år vet jag inte. Det kanske tar tio år, eller så kommer dagen inte över huvudtaget. Vem vet...
    Inte jag.

Så va man hemma igen. Det var det roligaste på länge att få se hennes min när man kom in genom dörren där... Men kanske ska ta det frånb början.

I alla fall så kom vi dit och upptäckte att de jävlarna har portkod, det enda huset i hela området typ som har det, men i alla fall. Vi hittade en gubbe som skulle in, så löste den delen sig - nu skulle vi bara gissa vilken dörr de bodde bakom.
    Fanns bara en som hette nåt på N i förnamn, så vi chansade på att det var den framtida gubben hennes.
    Tänk så rätt vi hade.
    Och det är nu som den där härliga minen kom in i bilden. Efter att ha plingat på dörren så öppnar Nisse-ponken och Buffe som aldrig sett pojkstackarn frågar om Maria bor där. Han nickar och tittar nervöst in i vardagsrummet då jag sticker in hövvet i salongen och slänger av ett stort leende som slutade i dagens skratt när man såg hennes min.
    Ack, så kul det var!
    Vi satte oss ner i köket efter en husesyn på 20 sekunder, och där stannade vi tills vi begav oss hemåt igen efter en massa skitsnack om all möjlig jävla skit. Nåt att rekomendera.

Så om ni har tråkigt nå´n dag, dra och våldgästa en gammal kompis utan förvarning, men var dock beredda på att jäveln kanske inte är hemma, så då ar det bara att ta en annan!

Lycka till!

Snacka gärnet med Buffe idag, tog en Malin på Malin dag. Den här tog det dock ännu längre tid för, men vi skyller på att hon hållt på och flytta till dalarna och skit.
    Nu ska vi dra och våldgästa en gammal vän i sågen för att se henne bli ihälskrämd. härligt kul det du... Inget som händer varje dag. feedbacka på hur det gick ges vid senare tillfälle, nu ska jag på med maskeringsdräkten!

See ya!

Idag vart det dags att äntligen ta den omtalade fikan med Malin.
    Det tog bara cirkus tio veckor för er som undrar!
    I alla fall så möttes vi inne i stan där vi satte oss på Wayne's Coffee vid plattan. Det var hur mysigt som hellst att träffas igen. Vi satt och snackade om allt mellan himmel och helvete, festivaler, magsjukor, magkramper, semestrar, resor, galningar och allt annat som inte bör nämnas och som ingen bryr sig om i alla fall.
    Jag har kommit fram till att jag älskar smoothisar som jag omglamoröst nog lyckats undvika sen de uppfanns för jag tyckte de såg ut som skumma läskiga sörjor.
    Ack, ytlighet, ditt namn är Cassandra.

För alla icke existerande intresse så är jag i en sån där härlig sommarsvacka där pengar inte tycks finnas inom räckhåll, eller synhåll för den delen. Jag lyckades dock samla ihop 200 spänn genom att avboka en tatuering som jag inte längre var lika säker på, men de slantarna försvann dock lika fort... Så fel det kan gå.
    Nu ska jag dock bege mig ner till det dukade matbordet och äta den utsökta maten min far lagat - vilket självklart är en kod som alla känner till...jag ska käka maten som står i kastrull och spekpanna på spisen, klara mig själv och krubba med farsgubben i vardagsrummet framför någon dålig serie. Men ni får ha det bäst! hoppas det smakar, det ska mitt göra.

Så var man hemma igen..vet inte vad man tycker. Vädret suger, men skönt att träffa nära och kära igen.
    Nästan alla är borta, men Fia finns här och värmer i juli-kylan, och jag ska få säga hej till Marika när hon slutat på jobbet idag, det ska bli kul.
    Underbart faktiskt.

Ska göra mig i ordning för kvällen nu, ska in till stan och ta ett glas med fia, ha lite mys. Tjejkväll på stan med andra ord.
    Vi hörs allihopa!

Så var en hel vecka genomliden. Solen har kommit tillbaka, och är tydligen här för att stanna enligt en Far på badet glatt berättat för min käre Faster Brita.
Får väl se hur det går med den kakan.

Jag har köpt hår färg, alla ni som ryr er. Ha velat mellan slingor, mörkbunrt och svart (igen) och har till slut bestämt mig. resultatet får älskade vänner se när jag återanländer till Svea Rike för andra gången denna sommar.
Ofattbart att det bara gått tre ynka veckor...känns som flera månader.

Dagen har jag spenderat med att steka baksidan, det gick som det gick med den enkelstekta pankakan, nu håller den dock på att jämna ut sig och jag är inte längre albino på baksidan - nu har jag intagit Kräftornas ädla parti.
Enligt min farmor kommer folk snart tro att jag kommer från Thailand på gruns av min hudfärg - hon har tydligen aldrig vart där, hon kom visst bara till Hawaii.
Jag tänker nu sluta tramsa här, eftersom att det orsaka en utvecklande smärta i nacken a