It's all BULLSHIT

När jag går runt och tror på nåt, som jag har en ännu starkare tro för att det inte ska hända, vem är det jag försöker lura? Eller vad? När hjärnan säger en sak och hjärtat något helt annat, hur ska jag veta vilken väg jag ska gå? Det var så mycket enklare när man var liten och ville nåt. Om mamma gav mig en superb anledning till varför jag inte fick göra det, och pappa skakade lätt på axlarna och sa okej - klart jag gjorde det! Nu sitter jag istället med en hjärna som säger åt mig av avsluta det som knappt påbörjats eftersom att enligt logistiken efter hur det sett ut de senaste fem månaderna inte kommer hända något de närmaste fem, eller tio, heller. Och så har vi hjärtat på andra sidan, sittandes i sin vita skrud i hopp om att se ut som en ängel, säger att jag borde skära upp min bröstkorg och blotta mina känslor i hopp (att det där jävla hoppet ska va så jävla viktigt) om att vi kommer bara klicka (inte kicka, vilket jag just nu gärna skulle vilja göra med tanke på att snubben är en sån jävla diva) och allt kommer bara falla på plats.
    Du måste hålla med om att hjärnan har lite mer vett i sina spkulationer om hur det kan gå?