It's all BULLSHIT

Stress och gaspedalen i botten, nu ska det ses till att morsan hinner med bussen, efter att hon dratt förbi farsgubben för att hämta ett busskort. Väl utanför komms det på att hemmanyklar glömts hos mamman, men som tur är upptäcktes att pappan var hemma, så det löste sig.
    Mamman ges ett stycke busskort och en stycke cykel för att bege sig till planerad busshållsplats i livrädt format, med två ewftersläntrande döttrar. Den livrädda mamman lyckas ta sig helskinnad till busshållsplatsen tvåhundra meter bort och de två döttrarna hinner ikapp för att hålla henne sällskap för att sedan bogsera hem cykeln.
    Poängen; Det är varmt att cykla i backar i det här vädret.

Klart slut.

Efter en morgon framför teven till sammans med systern och Eli Stone i ett par timmar kom mor min förbi, med planer för skorensning och roligare sällskap än en sovande bebis.
    Efter att ha sett klart det senaste avsnittet (fast än det egentligen inte är det senaste eftersom att vi har hela första säsonen hemma, och i Sverige så har ju faktiskt knappt första avsnittet kommit än) så begav vi oss mot den gamla opeln för att bege oss mot hemmet i en annan del av Tyresö.

Så nu sitter jag här, i akut behov av ett toalettbesök och väntar på att badrummet inte längre ska vara invaderat av småsyskon och föräldrar så att man får göra sin grej i fred.

Bråk, men det är kul. ska dra mig tillbaka för kvällen nu antar jag, what better place to start my "chilla galet period" than there? sSova gärnet borde ju i alla fall räknas till den kategorin, och jag har inga planer på att gå upp före tolv.
    Är det bara jag eller ger det här ett gäng dåliga vibbar av hurvida det kommer att gå bra för mig i mitt nya liv? Vi låtsas att det inte gör det så kan jag gå upp tidigare en annan dag och göra något av det då istället.
    Jo, det ska nog gå för sig. Jag får önska alla som bryr sig en trevlig natt, och till er andra, likaså!

Så var man hemma efter ytterliggare en kväll, och fortfarande liv - tänk så bra det kan gå!
    Efter att ha suttit hemma hos Sofia ett tag och sett på dumburken kom Sex and the City på - och tankarna börjar snurra. För alla som följer serien känner ni kanske till ett avsnitt där det handlar om att tjejerna ska bryta sina mönster - Carrie börjar dejta sin KK, Charlotte börjar dejta alla, Miranda dejtar en kille med aggressionsproblem som gör henne till en optimist (fråga inte) och Samantha pullar till ljudet av grannarnas pippande genom väggen. Ursäkta det lite grövre språket till jämnförelse till vad jag brukar tala i för termer. Det ska inte upprepas.
    Det jag ville komma till med det här var att jag kanske ska göra just samma sak - bryta mitt mönster. Jag gick och tänkte på det och kom fram till att det kanske är just det jag behöver, komma ut på marknaden. Vara fri och chilla galet. Ta allt som det kommer och sluta vara så extremt paranoid.

Jag kanske inte har haft det bästa med killar - de stackars satar som visat minsta intresse för mig har jag ju visserligen visat dörren, men nog om det - utan bara vända upp och ner på steken och se hur den andra sidan smakar, gräset kanske faktiskt är grönare på andra sidan.
    Det borde det ju va med tanke på att jag har asfalterat här...
    Att knata vidare i livet och börja träffa folk på riktigt kanske skulle få en att hoppa upp ett steg - istället för att vända upp-och-ner på stegen så fort jag nått toppen - och nå toppen av klätterställningen. Vem vet, vem vet.
    Inte var det jag i alla fall, det enda jag är koll på är vad som ligger framför mig inför det kommande läsåret, och det är ju inte direkt något som förväntas komma från en artonåring en månad in på sommarlovet.
    Nu ska jag ta tjuren vid hornen och greppa tag i nackskinnet, packa säkerhetsutrustningen och se till att överlevnads-kittet är med. Cassandra ska ge sig ut på äventyr!

Är det någon som vet vad jag ska göra föresten?

Så har man vart vaken några timmar och sitter med syster och chattar med gamla vänner från NZ. Kul, kul. Man kan ju lugnt säga att folk förändras på elva år i alla fall...utan tvekan.
    Ska väl ta mig en frukost nu, får se vad det blir. Men mat är alltid gått!

Vi höres!

Hemmakväll idag då. Mys och gos med Fia, teven och Scary Movie 3 - kan det bli bättre?
    Till alla er avundsjuka finns dessa föremål att inhandla på följande ställen;

    En stycke Sofia:                   http://www.blocket.se
    En stycke teve:                     http://www.blocket.se
    En stycke Scary Movie 3:    http://www.blocket.se eller i en Antikvitetsaffär

Lycka till!

Så va mor och systrar hemma igen, både skönt och oskönt beroende på hur man ser på det hela.
    Ska åka och hälsa på nu, vilket ska bli skönt. Leka med tjejerna och bara komma på andra tankar. Ett mindre gaciöst projekt blir att spender framtiden med att komma överens med den sextonåriga prinsessan som även hon också anlänt.

Let the War of the Clothes begin!

Så sitter man här, igen - och skriver för sig själv.
    Jag vet inte vad det är som får det att kännas bra att skriva av sig, men det är som att lyfta en liten tyngd från hjärtat och ta bort en liten del av det jobbiga varje gång man gör det. Det fungerar inte alls på samma sätt som att prata dock, och varför vet jagt inte. Om det kan bero på att man vet att det inte är så många som lyssnar på och läser det man skriver, medans om man pratar så sitter man inte ensam i ett rum och diskuterar med väggen.
    Jag tror att det skapar en känsla av att man kan klara sig själv. Att man inte behöver någon annan för att reda ut problematiken i livet, utan kan leva självständigt.

Jag vill inte påstå att man mår bättre utan nära och kära att diskutera med, men jag tror det kan vara skönt att inte behöva tynga folk med ens problem, utan de får själva bestämma om de känner att de ha tid och lust för att finnas där för en. De vet adressen hit, och de kan läsa när de vill och känner för det.
    Det är klart att det inte alltid skrivs om trista och miserabla saker som pågår i diskretion, utan även om vad man gör för skoj i helgen, vad man ser på tv och vad man har för drömmar för tillfället - men de vet fortfarande att de inte alltid behöver finnas där. alla har sina egna problem och de förtjänar tiden att få reda ut sina egna.
    Man kan inte hjälpa varandra om man inte kan finnas där till hundratio procent, utan då är det bättre att först få chansen att ta reda på sig själv, och sedan lägga sin tid på de man bryr sig om, och veta att man finns där - jämnt.

Igår, vad som verkade vara en hejdundrande dag, slutade inte alls på samma nivå, men det är självklart en lång historia - precis som allt i samma klass, dåligt alltså.
    Dagen började visserligen med att jag försov mig (who could have guessed?). Näre jag väl kom fram så satt vi och snackade i en kvart kanske, sen var det bara och byta om då, och sminkas - vilket var en perfekt dag för det med tanke på utgången senare samma kväll.
    Blev en eller två bra bilder, resten var inget att hänga i julgranen direkt, och ingen annan stans heller - bannlysta! Bör genast brännas på bål... Kanske inte så illa, men som sagt...

Kom hem vid halv åtta, så det bar av till Silverado för en matbit, sedan därifrån för att pimpa. Gick faktiskt rätt bra (okej, jag känner mig som en sån där modebloggare nu, men jag lovar att det absolut inte ska upprepas! tror jag...).
    Mötte Lisa, Calle och Mattias vis slussen för att vandra vidare till Huset - som vi efter mycket om och men hittade. Att hitta i stan är inte min starka sida, jag hittar till centralen och Stortorget, vad mer behövs? I alla fall så hade jag en jättetrevlig kväll, träffade massa skönt folk och skrattade och hade det kanon. Absolut inget att klaga på.
    Nästa steg var ett farväl vid slussen, och femton minuter senare började utförsåkningen.
    Precis som jag trodde allt var bra, allt stod rätt till och det inte fanns något att klaga på (jag kunde till och med se romantik på stan utan att ta fram lien!)
    Trodde du ja din naiva jävel! Varför skulle det flyta på som för andra liksom? Det är väl onödigt. Alla har inte perfekta små liv, jag är en av dem. Självklart mer eller mindre - men alla förtjänar väl sörja sina egna problem, varför ska de vara mindre värda än andras? Det är ju en personlig fråga. Jag har väl rätten att tycka synd om mig för något som hänt, även fast det inte är att min far har fått cancer och har arton månader kvar att leva, för det är ju inte mitt liv...eller?

Horisontalläget vann, men inte efter den plan jag lagt ut. Istället lägger man sig i sängen för att bara ingenting, så vaknar man X antal timmar senare av att telefonen ringer. Men men, det är ansaträngande att göra ingenting.

På tal om ingenting så hann jag tänka lite innan jag föll in i Sagoland. På allt och ingenting...
    Det finns saker man vill glömma att man ens tänker på, och det brukar oftast bli så också. De är för bekymrande eller bara tankeställande tankar i ett enda virrvarr uppe i tankeballongen att man varken vet in eller ut, fram eller bak, ingenting helt enkelt.
    Men tänk om allt kunde vara så enkelt som att kunna berkriva hur obeskrivbara några galna tankar är.

Så sitter man här igen, som den tråkiga jävel man är.
Eftersom att dagen inte hade tillräckligt med inspiration så händer det inget positivt oväntat... Utan man får spendera tiden här. Men man får väl göra det bästa av situationen. Göra lite nytta eller så.
Som om det skulle hända. Här nöjer vi oss med att slänga oss i soffan och spendera tiden i horisontalläge framför teven, det funkar så mycket bättre.
Och hettan är ändå bara jobbig om man inte utnyttjar den på en strand eller i vart fall vid vatten.

Så jag ska väl inta mitt horisontalläge och slösa bort ännu en dag i väntan på att skolan ska börja igen.
Fråga inte.

Fan vad härligt.
Med risk för att låta som en galen alkolist måste jag medge att ikväll var underbar. Drog med Fia och Maria (våldgäsningsoffret) till Nivå där vi träffa ett gäng sköna grabbar som vi vart bjudna på lite väl mycket av. Men fan vad kul och härligt vi hade det! Har saknat tider som dessa. Till tusen.
Nu ska jag föra den på tok för berusade Sofian till sänghalmen där vi ska sova som två små prinsessor tills gryningen. Hoppas ni haft en trevlig natt!

Visst är det väl det?
    I alla fall så har jag vart med och dumpat syster + kompis på Dalarö för att de ska åka ut på en öde ö och bo resten av veckan. Mams och Lotta var där me småtjejerna. Man förstår verkligen inte hur mycket man saknar folk förän man träffar dem efter evigheter...
    Engla har hunnit få tänder och Evelina pratar bättre och mindre än någonsin. Förundransvärt hur saker och ting - och personer för den delen - kan förändras så mycket på så kort tid. De växer som barn, som personer, de förändras på de mest otänkbara sätten, men även de mest logiska.
    Man tror man vet hur allt ska vara, och att det alltid kommer vara så. Sen kommer det som ett slag i magen när man märker att det faktiskt bara tog några dagar för det att förändras.

Jag vet inte vart jag står, hur jag är, eller hur jag bör vara.
    Vem är jag?
    Det undrar väl vi alla ibland, men när får man svaret. När kan man sluta se sig i spegeln och möta ett främmande ansikte? En främmande blick.
    När kommer jag att gå gatan ner med en självsäkerhet som jag aldrig tidigare kännt, med en underbar tanke i huvudet.
    Jag vet vem jag är, och jag är stolt över det.

Jag antar att den dagen kommer, men om den är idag eller i morgon, om en vecka, en månad eller ett år vet jag inte. Det kanske tar tio år, eller så kommer dagen inte över huvudtaget. Vem vet...
    Inte jag.

Så va man hemma igen. Det var det roligaste på länge att få se hennes min när man kom in genom dörren där... Men kanske ska ta det frånb början.

I alla fall så kom vi dit och upptäckte att de jävlarna har portkod, det enda huset i hela området typ som har det, men i alla fall. Vi hittade en gubbe som skulle in, så löste den delen sig - nu skulle vi bara gissa vilken dörr de bodde bakom.
    Fanns bara en som hette nåt på N i förnamn, så vi chansade på att det var den framtida gubben hennes.
    Tänk så rätt vi hade.
    Och det är nu som den där härliga minen kom in i bilden. Efter att ha plingat på dörren så öppnar Nisse-ponken och Buffe som aldrig sett pojkstackarn frågar om Maria bor där. Han nickar och tittar nervöst in i vardagsrummet då jag sticker in hövvet i salongen och slänger av ett stort leende som slutade i dagens skratt när man såg hennes min.
    Ack, så kul det var!
    Vi satte oss ner i köket efter en husesyn på 20 sekunder, och där stannade vi tills vi begav oss hemåt igen efter en massa skitsnack om all möjlig jävla skit. Nåt att rekomendera.

Så om ni har tråkigt nå´n dag, dra och våldgästa en gammal kompis utan förvarning, men var dock beredda på att jäveln kanske inte är hemma, så då ar det bara att ta en annan!

Lycka till!

Snacka gärnet med Buffe idag, tog en Malin på Malin dag. Den här tog det dock ännu längre tid för, men vi skyller på att hon hållt på och flytta till dalarna och skit.
    Nu ska vi dra och våldgästa en gammal vän i sågen för att se henne bli ihälskrämd. härligt kul det du... Inget som händer varje dag. feedbacka på hur det gick ges vid senare tillfälle, nu ska jag på med maskeringsdräkten!

See ya!

Idag vart det dags att äntligen ta den omtalade fikan med Malin.
    Det tog bara cirkus tio veckor för er som undrar!
    I alla fall så möttes vi inne i stan där vi satte oss på Wayne's Coffee vid plattan. Det var hur mysigt som hellst att träffas igen. Vi satt och snackade om allt mellan himmel och helvete, festivaler, magsjukor, magkramper, semestrar, resor, galningar och allt annat som inte bör nämnas och som ingen bryr sig om i alla fall.
    Jag har kommit fram till att jag älskar smoothisar som jag omglamoröst nog lyckats undvika sen de uppfanns för jag tyckte de såg ut som skumma läskiga sörjor.
    Ack, ytlighet, ditt namn är Cassandra.

För alla icke existerande intresse så är jag i en sån där härlig sommarsvacka där pengar inte tycks finnas inom räckhåll, eller synhåll för den delen. Jag lyckades dock samla ihop 200 spänn genom att avboka en tatuering som jag inte längre var lika säker på, men de slantarna försvann dock lika fort... Så fel det kan gå.
    Nu ska jag dock bege mig ner till det dukade matbordet och äta den utsökta maten min far lagat - vilket självklart är en kod som alla känner till...jag ska käka maten som står i kastrull och spekpanna på spisen, klara mig själv och krubba med farsgubben i vardagsrummet framför någon dålig serie. Men ni får ha det bäst! hoppas det smakar, det ska mitt göra.

Så var man hemma igen..vet inte vad man tycker. Vädret suger, men skönt att träffa nära och kära igen.
    Nästan alla är borta, men Fia finns här och värmer i juli-kylan, och jag ska få säga hej till Marika när hon slutat på jobbet idag, det ska bli kul.
    Underbart faktiskt.

Ska göra mig i ordning för kvällen nu, ska in till stan och ta ett glas med fia, ha lite mys. Tjejkväll på stan med andra ord.
    Vi hörs allihopa!

Så var en hel vecka genomliden. Solen har kommit tillbaka, och är tydligen här för att stanna enligt en Far på badet glatt berättat för min käre Faster Brita.
Får väl se hur det går med den kakan.

Jag har köpt hår färg, alla ni som ryr er. Ha velat mellan slingor, mörkbunrt och svart (igen) och har till slut bestämt mig. resultatet får älskade vänner se när jag återanländer till Svea Rike för andra gången denna sommar.
Ofattbart att det bara gått tre ynka veckor...känns som flera månader.

Dagen har jag spenderat med att steka baksidan, det gick som det gick med den enkelstekta pankakan, nu håller den dock på att jämna ut sig och jag är inte längre albino på baksidan - nu har jag intagit Kräftornas ädla parti.
Enligt min farmor kommer folk snart tro att jag kommer från Thailand på gruns av min hudfärg - hon har tydligen aldrig vart där, hon kom visst bara till Hawaii.
Jag tänker nu sluta tramsa här, eftersom att det orsaka en utvecklande smärta i nacken a

Onsdag kväll, klockan är 22.24 och sändningen har slagits ut under Tyskland-Turkiet matchen.
    Sjalv sitter man på rummet, knapp-knapp-knappar i Notepad och har glömt bort att Å-Ä-Ö finns på tangentbordet, vilket åter igen, för sjuhundrafyrtioelfte gången sen nio, för mina tankar tillbaka till De två oåterkalliga veckorna spenderade i Turkiet.
    Det som återuppspelas i mitt huvud är korta, dimmiga klipp från tisdagskvällen då Sverige pelade mot..Grekland var det va?, och vi satt med våra nyfunna vänner på The Blue Night. Lätta små rörelser far förbi min hornhinna, och kort därefter uppenbarar sig torsdagskvällen. Lindas sista kväll, början på ett eget äventyr. Och det var det...
    Fram till klockan 17.30 på lördagen. Därefter vet ni vad som hände, jag mest hängde och tittade ut i tomma luften, alldeles likt Dottie, Mr Big´s - Dublins mest fruktade man i gangstervärlden i den bok jag för tillfället läser, är det någon där? av Marian Keyes även denna - och för alla er som inte vet, så är detta inget att skryta med.

Tillbaka till idag, och igår, och i förrgår, och dagen innan dess, och även den dess förinnan, och så vidare. Och så vidare. Allt som kretsar i mitt ynka huvud just nu är Turkiet, slutet på min första vecka i Turkiet...
    Utom någon som hellst kontroll över dessa flashbacks (okej, jag kanske framhäver dem på eget bevåg ibland, okej...ofta, men det är fortfarande lika smärtsamt och depprimerande. Att jag sedan glömmer att ta Mina Små Fina Blå (som nej, inte är det roliga från Matrix, och icke heller något du kan köpa på Plattan...visst kan man köpa allt på Plattan idag, men du fattar) gör inte saken bättre heller.
    All hets när man ar på en så kallad "familjesemster" retar inte bara gallfeber på en, utan tär så mycket på mina nerver att jag snart skulle kunna jämföras med en 85-åring som upplevt bra mycket mer än jag här i livet. Ni tycker säkert att jag låter överdriven, men att tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan, i två veckor umgår med min släkt är inget enkelt projekt som man frivilligt skriver upp sig på. Solen, maten och de härliga dagarna på badet - kompinerat med fyra kilo glass - är ett lågt pris att betala. Tänk er att ni vaknar tidigt en måndagmorgon under semestern, och ser fram emot en lugn och skön frukost. Går upp till köket där allt redan står klart, sätter dig ner med Farmor, Farfar, Faster och en 33 år gammal kusin, och då, precis då, brakar helvetet löst. Högljudda duskussioner (och då menar jag högljudda, det här är inget "svensson-högljutt" hus, här skriker och gastar folk som om liv stod på spel över ett kokt ägg och hur vida du skitit en slang eller inte klockan halv tio på morgon. Och det är bara början!
    Just som du tror att de börjat lugna sigg börjar hela karusellen om solkrämer, packade adkläder, jordgubbsplockning, häckklippning, ogräsplockning och klippning av gräsmattan. Nu är klockan halv elva... Nästa steg är att alla utom farföräldrar ska bege sig till bilen, där faster gastar angående högersvängar, rödljus, människor, affärer, antalet besökare på badet och så vidare i all oändlighet. Jag trodde itne att det var möjligt att hinna ta upp så många saker, samtidigt som man upprepar allt vad resen av medpassagerarna lyckas få fram - värre än en papegoja - på en fem minuter lång bilresa, men det går, tro mig. Efter ett antal lugna timmar i solen beger man sig hemåt, nedvarvad och lugn, för att sedan komma tillbaka in i huset där matskrikussioner, dagens mängder skit - kvalitét, storlek, antal och konsistens måste framkomma, här glöms minsann inget! - och hela tjofaderittan. Att hålla för öronen är inget alternativ, eftersom att de troligen klagar i nordöstra Asien på att den där JÄVLA familjen är igång igen, så det funkar inte, jag har försökt.
    Jag vet vad ni tänker nu, här kommer ingen undan. Ni sitter där och skrattar för er själv medans tankar såsom: "Gud vad hon överdriver" eller "Det där var väl ingenting, det finns många som har det värre" och "Sådär är det faktiskt inte, jag vet" Men jag ska säga er, att så är det visst, här är det enda jag använder mig av underdrifter, eftersom min farmors skrik inte kan beskrivas med såpass få ord som får plats på en hel server, hur mycket det än krypteras och omvandlas och allt vad man nu kan göra med dagens teknik. De skriker på där de sitter trettio centimeter ifrån varandra ändå. Och bajssnacket återupptas vid varje måltid vad du än gör. Så jag tänker tacka för mig, utnyttja den sömn jag har råd med och behöver för att orka med morgondagen och inte glömma Min Lilla Fina Blå Vän i morgon (jag ska nog ändra till "Min Bäste Lilla Blå Vän").

Hoppas ni har det bra där hemma. Idag plågades vi faktiskt med regn och åskväder efter att ha plockat fem kilo jordgubbar, så jag har läst ut alla vecko- och skvallertidningar på svenska som fanns i huset medans jag betraktat mitt bubbliga, färgglada nagellack. Jag fick inte vara med och lika med Regnbågen idag... Jag hade för många färger på mina tjugo naglar.

Vi hörs!