It's all BULLSHIT

Onsdag kväll, klockan är 22.24 och sändningen har slagits ut under Tyskland-Turkiet matchen.
    Sjalv sitter man på rummet, knapp-knapp-knappar i Notepad och har glömt bort att Å-Ä-Ö finns på tangentbordet, vilket åter igen, för sjuhundrafyrtioelfte gången sen nio, för mina tankar tillbaka till De två oåterkalliga veckorna spenderade i Turkiet.
    Det som återuppspelas i mitt huvud är korta, dimmiga klipp från tisdagskvällen då Sverige pelade mot..Grekland var det va?, och vi satt med våra nyfunna vänner på The Blue Night. Lätta små rörelser far förbi min hornhinna, och kort därefter uppenbarar sig torsdagskvällen. Lindas sista kväll, början på ett eget äventyr. Och det var det...
    Fram till klockan 17.30 på lördagen. Därefter vet ni vad som hände, jag mest hängde och tittade ut i tomma luften, alldeles likt Dottie, Mr Big´s - Dublins mest fruktade man i gangstervärlden i den bok jag för tillfället läser, är det någon där? av Marian Keyes även denna - och för alla er som inte vet, så är detta inget att skryta med.

Tillbaka till idag, och igår, och i förrgår, och dagen innan dess, och även den dess förinnan, och så vidare. Och så vidare. Allt som kretsar i mitt ynka huvud just nu är Turkiet, slutet på min första vecka i Turkiet...
    Utom någon som hellst kontroll över dessa flashbacks (okej, jag kanske framhäver dem på eget bevåg ibland, okej...ofta, men det är fortfarande lika smärtsamt och depprimerande. Att jag sedan glömmer att ta Mina Små Fina Blå (som nej, inte är det roliga från Matrix, och icke heller något du kan köpa på Plattan...visst kan man köpa allt på Plattan idag, men du fattar) gör inte saken bättre heller.
    All hets när man ar på en så kallad "familjesemster" retar inte bara gallfeber på en, utan tär så mycket på mina nerver att jag snart skulle kunna jämföras med en 85-åring som upplevt bra mycket mer än jag här i livet. Ni tycker säkert att jag låter överdriven, men att tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan, i två veckor umgår med min släkt är inget enkelt projekt som man frivilligt skriver upp sig på. Solen, maten och de härliga dagarna på badet - kompinerat med fyra kilo glass - är ett lågt pris att betala. Tänk er att ni vaknar tidigt en måndagmorgon under semestern, och ser fram emot en lugn och skön frukost. Går upp till köket där allt redan står klart, sätter dig ner med Farmor, Farfar, Faster och en 33 år gammal kusin, och då, precis då, brakar helvetet löst. Högljudda duskussioner (och då menar jag högljudda, det här är inget "svensson-högljutt" hus, här skriker och gastar folk som om liv stod på spel över ett kokt ägg och hur vida du skitit en slang eller inte klockan halv tio på morgon. Och det är bara början!
    Just som du tror att de börjat lugna sigg börjar hela karusellen om solkrämer, packade adkläder, jordgubbsplockning, häckklippning, ogräsplockning och klippning av gräsmattan. Nu är klockan halv elva... Nästa steg är att alla utom farföräldrar ska bege sig till bilen, där faster gastar angående högersvängar, rödljus, människor, affärer, antalet besökare på badet och så vidare i all oändlighet. Jag trodde itne att det var möjligt att hinna ta upp så många saker, samtidigt som man upprepar allt vad resen av medpassagerarna lyckas få fram - värre än en papegoja - på en fem minuter lång bilresa, men det går, tro mig. Efter ett antal lugna timmar i solen beger man sig hemåt, nedvarvad och lugn, för att sedan komma tillbaka in i huset där matskrikussioner, dagens mängder skit - kvalitét, storlek, antal och konsistens måste framkomma, här glöms minsann inget! - och hela tjofaderittan. Att hålla för öronen är inget alternativ, eftersom att de troligen klagar i nordöstra Asien på att den där JÄVLA familjen är igång igen, så det funkar inte, jag har försökt.
    Jag vet vad ni tänker nu, här kommer ingen undan. Ni sitter där och skrattar för er själv medans tankar såsom: "Gud vad hon överdriver" eller "Det där var väl ingenting, det finns många som har det värre" och "Sådär är det faktiskt inte, jag vet" Men jag ska säga er, att så är det visst, här är det enda jag använder mig av underdrifter, eftersom min farmors skrik inte kan beskrivas med såpass få ord som får plats på en hel server, hur mycket det än krypteras och omvandlas och allt vad man nu kan göra med dagens teknik. De skriker på där de sitter trettio centimeter ifrån varandra ändå. Och bajssnacket återupptas vid varje måltid vad du än gör. Så jag tänker tacka för mig, utnyttja den sömn jag har råd med och behöver för att orka med morgondagen och inte glömma Min Lilla Fina Blå Vän i morgon (jag ska nog ändra till "Min Bäste Lilla Blå Vän").

Hoppas ni har det bra där hemma. Idag plågades vi faktiskt med regn och åskväder efter att ha plockat fem kilo jordgubbar, så jag har läst ut alla vecko- och skvallertidningar på svenska som fanns i huset medans jag betraktat mitt bubbliga, färgglada nagellack. Jag fick inte vara med och lika med Regnbågen idag... Jag hade för många färger på mina tjugo naglar.

Vi hörs!