Släng er i väggen
Vi vet alla hur stor frågan om fysiska och psykiska övergrepp är. Det snackas konstant om det, det startar ika stödergrupper över hela landet, och alla vill hjälpa till. Men hur fan ska man kunna gör nåt åt saken när övergreppen måste vara så groteska att offret i fråga måste näst intill dö (att dö är också godkänt) eller bli så mentalt förstörd att en vardaglig psykolog inte kan hjälpa dig att komma över det. Så vad i helvete ska vi göra åt saken när lagen är i ett annat universum där peace and harmony är regerande faktorer i vardagen, där ingen är stygg, och verbala trackaserier är en blott en mardöm?
Att folk börjar trackasera varandra mer och mer på internet är ju en annan sak. där har man knappt bevis för vad som händer längre, eftersom att Anonym har blivit en såpass känd term i dagens cybervärld - chanserna att kunna anmäla någon för alla verbala trackaserier som surrar runt minska så brutalt att snart sitter vi med skit upp över öronen i ett samhälle där mobbing är en såpass stor del av vardagen att vi inte kommer arr bry oss om det. Värre än idag det vill säga. Jag vet inte ens vad jag ska skriva. All ilska över hur det ser ut bara tar kål på den lilla verksamhet som rör sig i min övervåning.
Jag är så glad att jag inte orkar bry mig om vad alla andra skriver om allt, att jag inte läser andras bloggar, där allt som kommer fram är snacket om vad¨nån annan gjorde. Skit samma.
Back on track
Du orkar ändå inte läsa
”Fattar du inte att jag vill något med dig? Tror du att jag försöker komma nära dig på skoj? För att jag tycker det är roligt kanske?” Orden jag slängde ur mig var inte mina, det var som om jag lämnat min kropp och autopiloten slagit igång. Jag stor bredvid som en åskådare och kunde bara bevittna vad som hände utan att göra något åt det. Kunde jag inte få vara med och påverka när jag för en gångs skull vågade stå på mig? Istället stod jag nu där som ett fån och bevittnade vad som hände. Det var som om tiden stannat och det enda jag kunde tänka på var hur vacker han var där han stod dyblöt av regnet, det gyllenbruna håret låg genomvått mot hans panna och på hans ögonfransar väntade en vattendroppe på att få falla ner och röra vid hans kind (du förstår inte hur avundsjuk jag var på den droppen).
”Varför måste du alltid vara en sån diva? Du spelar alltid så jävla stolt, men för vad?” Tillbaka till verkligheten. Nu stod jag där och skrek igen, kunde jag inte ta det lite lugnt i alla fall? Han såg så ledsen ut, men efter en lång iakttagelse insåg jag att det inte var sorg, det var ilska.
”Vadå diva? Vad fan menar du med det?” det brann i hans ögon och hoppet inom mig växte att kanske var det av åtrå, tills han slängde ur sig fler bitska ord. ”Du står där och får det och låta som om det är jag som är problemet, men vad fan har du gjort då? De enda jag ser dig med är andra, aldrig fan kommer du i närheten utav mig inte.”
”Å, håll käften! Bara för att du låst in dig i ditt eget lilla jävla rike och vägrar släppa en jävel inpå livet betyder det inte att jag måste göra likadant.”
”Och vad f-”
”TYST!” Jag förstod inte var allt kom ifrån. Inte kunde det väl vara jag som stod där och skrek, men när jag såg mig om var det ingen annan där som verkade ha något med vår konversation att göra. Bara för att det är så du råkar vara betyder det inte att resten av världen ska leva efter din livsfilosofi och låsa in sig i små jävla skåp och skita i resten. Har det slagit dig att jag kanske vill ha ett jävla liv jag med, och inte bara stå och vänta som jag gör på bussen varenda morgon?” (Okej, jag kanske inte väntade så länge på bussen varje morgon, men nu var det så att det lät bra, och så får det vara.)
Ilskan som växte inom mig när jag stod där och skådade detta under var skrämmande. Jag skrämde mig själv. Jag var så arg att jag kunnat slita av mig mitt eget huvud för att slippa tänka på det – och hans stämband för att slippa höra skiten. Han må vara en skönhet, men efter idag – dagen jag offrade min nya jacka, mitt nytvättade hår och ett bar nu genomvåta sneakers åt – orkade jag inte mer. Det var här gränsen som jag letat efter gick.
”Du snackar så mycket skit, vet du det? Du tror att du äger hela jävla världen och att alla ska leva efter dig. Du är bara så… Jag vet inte ens vad du är, men släpp det – sluta leka Gud.”
Lekte jag Gud? Gjorde jag verkligen det? Det kan jag inte tänka mig, inte med mitt självförtroende. Jag vet att jag kanske ibland vill – okej, alltid vill – att folk ska göra som jag vill, men det betyder ju inte att de gör det? Och visst, jag kanske gjort mina fel, men vem är felfri? Och om inte ens snubben som skapat hela vår jävla värld kan få det rätt alla gånger, borde inte jag förtjäna en andra chans då?
Jag ger upp. Det var aldrig meningen att det skulle fungera. ”Den som väntar på något gott väntar alltid för länge.” dessa var mina sista ord, och utan en tanke på vad jag gjorde hade jag vänt på klacken och sakta började jag gå ifrån honom där han stod, ensam i regnet. Jag vände mig inte om, för jag visste att om jag gjorde det skulle jag bara trilla tillbaka. Istället gick jag sakta mot tunnelbanespärrarna och hoppades att varenda sönderstressad stockholmare som stötte till mig skulle vara han, som kommit efter mig i rädslan att förlora mig för evigt. Den rädslan fanns tyvärr bara hos mig, för när jag nådde spärrarna gick jag fortfarande ensam i folkhavet.
Det var när jag passerat spärren som jag först insåg vad som faktiskt hänt. Det var slut, och jag hade inte ens gett det en ärlig chans.
Det kanske inte var så det hände - även fast det vore så mycket snyggare och jag skulle känna mig så mycket ärligare med mig själv då - men i mina ögon har det hänt. Efter vad som känns som tusen försök tröttnar man. Och som sagt, jag har väl också rätt till ett lyckligt liv?
Vad är väl frihet?
Alla vill vi vara fria, men till vilka gränser? Jag vet att jag är ebroende av min frihet, och att jag känner mig som en fågel i en tändsticksask om jag måste hålla mig till samma sak för länge när jag egentligen inte vill, men vart går egentligen gränsen? Vill jag vara helt fri? Elelr kanske vill jag att någon ska fånga mig, sätta ett koppel runt min hals (nej, jag menar itne på ett sexuellt sätt, förstör inte stämmningen, jag försöker låta lite djup här) och hålla mig fast. Inte vilja låta mig gå min egen väg utan vid hans sida? Elelr så kanske jag bara är typen som klarar mig bäst på egen hand ute i vildmarken.
I guess I'm nobodys pet - whether I want it or not.
Apesinbomb
Vem försöker jag lura?
Du måste hålla med om att hjärnan har lite mer vett i sina spkulationer om hur det kan gå?
Män...
Men - you can't live with them, you're not allowed to shoot them...
I skolan
Så länge du är glad
Pimp my day
Jahaa
Mumma
Kaos
God hej
Lunch
So long!