It's all BULLSHIT

Så sitter man här, igen - och skriver för sig själv.
    Jag vet inte vad det är som får det att kännas bra att skriva av sig, men det är som att lyfta en liten tyngd från hjärtat och ta bort en liten del av det jobbiga varje gång man gör det. Det fungerar inte alls på samma sätt som att prata dock, och varför vet jagt inte. Om det kan bero på att man vet att det inte är så många som lyssnar på och läser det man skriver, medans om man pratar så sitter man inte ensam i ett rum och diskuterar med väggen.
    Jag tror att det skapar en känsla av att man kan klara sig själv. Att man inte behöver någon annan för att reda ut problematiken i livet, utan kan leva självständigt.

Jag vill inte påstå att man mår bättre utan nära och kära att diskutera med, men jag tror det kan vara skönt att inte behöva tynga folk med ens problem, utan de får själva bestämma om de känner att de ha tid och lust för att finnas där för en. De vet adressen hit, och de kan läsa när de vill och känner för det.
    Det är klart att det inte alltid skrivs om trista och miserabla saker som pågår i diskretion, utan även om vad man gör för skoj i helgen, vad man ser på tv och vad man har för drömmar för tillfället - men de vet fortfarande att de inte alltid behöver finnas där. alla har sina egna problem och de förtjänar tiden att få reda ut sina egna.
    Man kan inte hjälpa varandra om man inte kan finnas där till hundratio procent, utan då är det bättre att först få chansen att ta reda på sig själv, och sedan lägga sin tid på de man bryr sig om, och veta att man finns där - jämnt.