Foton, middag och utförsåkning
Igår, vad som verkade vara en hejdundrande dag, slutade inte alls på samma nivå, men det är självklart en lång historia - precis som allt i samma klass, dåligt alltså.
Dagen började visserligen med att jag försov mig (who could have guessed?). Näre jag väl kom fram så satt vi och snackade i en kvart kanske, sen var det bara och byta om då, och sminkas - vilket var en perfekt dag för det med tanke på utgången senare samma kväll.
Blev en eller två bra bilder, resten var inget att hänga i julgranen direkt, och ingen annan stans heller - bannlysta! Bör genast brännas på bål... Kanske inte så illa, men som sagt...
Kom hem vid halv åtta, så det bar av till Silverado för en matbit, sedan därifrån för att pimpa. Gick faktiskt rätt bra (okej, jag känner mig som en sån där modebloggare nu, men jag lovar att det absolut inte ska upprepas! tror jag...).
Mötte Lisa, Calle och Mattias vis slussen för att vandra vidare till Huset - som vi efter mycket om och men hittade. Att hitta i stan är inte min starka sida, jag hittar till centralen och Stortorget, vad mer behövs? I alla fall så hade jag en jättetrevlig kväll, träffade massa skönt folk och skrattade och hade det kanon. Absolut inget att klaga på.
Nästa steg var ett farväl vid slussen, och femton minuter senare började utförsåkningen.
Precis som jag trodde allt var bra, allt stod rätt till och det inte fanns något att klaga på (jag kunde till och med se romantik på stan utan att ta fram lien!)
Trodde du ja din naiva jävel! Varför skulle det flyta på som för andra liksom? Det är väl onödigt. Alla har inte perfekta små liv, jag är en av dem. Självklart mer eller mindre - men alla förtjänar väl sörja sina egna problem, varför ska de vara mindre värda än andras? Det är ju en personlig fråga. Jag har väl rätten att tycka synd om mig för något som hänt, även fast det inte är att min far har fått cancer och har arton månader kvar att leva, för det är ju inte mitt liv...eller?
Dagen började visserligen med att jag försov mig (who could have guessed?). Näre jag väl kom fram så satt vi och snackade i en kvart kanske, sen var det bara och byta om då, och sminkas - vilket var en perfekt dag för det med tanke på utgången senare samma kväll.
Blev en eller två bra bilder, resten var inget att hänga i julgranen direkt, och ingen annan stans heller - bannlysta! Bör genast brännas på bål... Kanske inte så illa, men som sagt...
Kom hem vid halv åtta, så det bar av till Silverado för en matbit, sedan därifrån för att pimpa. Gick faktiskt rätt bra (okej, jag känner mig som en sån där modebloggare nu, men jag lovar att det absolut inte ska upprepas! tror jag...).
Mötte Lisa, Calle och Mattias vis slussen för att vandra vidare till Huset - som vi efter mycket om och men hittade. Att hitta i stan är inte min starka sida, jag hittar till centralen och Stortorget, vad mer behövs? I alla fall så hade jag en jättetrevlig kväll, träffade massa skönt folk och skrattade och hade det kanon. Absolut inget att klaga på.
Nästa steg var ett farväl vid slussen, och femton minuter senare började utförsåkningen.
Precis som jag trodde allt var bra, allt stod rätt till och det inte fanns något att klaga på (jag kunde till och med se romantik på stan utan att ta fram lien!)
Trodde du ja din naiva jävel! Varför skulle det flyta på som för andra liksom? Det är väl onödigt. Alla har inte perfekta små liv, jag är en av dem. Självklart mer eller mindre - men alla förtjänar väl sörja sina egna problem, varför ska de vara mindre värda än andras? Det är ju en personlig fråga. Jag har väl rätten att tycka synd om mig för något som hänt, även fast det inte är att min far har fått cancer och har arton månader kvar att leva, för det är ju inte mitt liv...eller?
Kommentarer
Postat av: Fian
Du är så otroligt vacker hjärtat :)<3
Och förvövrigt, det är okej alla har sina problem...och de må vara på olika nivå och så vidare, men i slutändan handlar det ändå om oss själva som individ och inget annat, punkt slut!
p.s
Jag finns här, alltid!
Trackback
