It's all BULLSHIT

Go fuck yourself. Varför är det så att saker - känslor! - far om kring i kretsar likt små sångfåglar i Amazonas? Så fort någon öppnar käften sjunger hela kören. Och om du inte var med på sångskolan, så får du höra vad som hänt från gubben på bänken längst bak. Han som observerar. Jag vet exakt vad de sjunger om, vare sig det handlar om mig, eller någon annan. Det kommer alltid fram. Men om jag nu vet, och den andra halvan av samtalsämnet vet, varför kan de inte få veta det tillsammans istället för att få höra det från olika håll, sjunga skiten i varsin kör, för att sedan mötas i det jävla körslaget där den enda klara tonen är den från orkesten. Resten är bara skit! Vi går runt rom ett gäng skitiga papegojor med ett vidrigt beroende av att få gå bakom varandras ryggar - vems det än är - för att berätta vad den första sa om den andra, så att den tredje kan berätta för den fjärde, att den femte gjorde så mot den sjätte, för att den sjunde kände så för den åttonde. Vad fan är problemet med oss? Kan vi inte bara växa upp och säga saker rakt ut?

God morgon mina kära. Jag har efter några dagars drastiskt tänkande kommit fram till antalet slutsatser av mitt liv för tillfället. Ett, jag praktiserar för fullt och borde väldigt mycket söka ett jobb inför julen. Pengar behöver kovas in och jag har skjutit på det på tok för länge. Två, kärlek är nogot som ska stanna, det är inte nogot som kommer och går, eller? Jag känner mig som den ny Bridget Jones och har sannolika skäl till att tro att jag skulle kunna konkurera ut henne om jag gjorde en film av mitt liv - den enda skillnaden vore att min film skulle vara ett drama med inslag av skräck och en nypa komedi (rekomenderas endast för personer med för låg humor). Ta en nypa deppression och femtontalet barnsliga pojkar med tendens att irritera huvudkaraktären. Blanda noga. Släng dig i väggen Bridget, medelålders deppressionskvinna på ingång! Tre, jag har fått en ny väg i mitt liv. Jag har hittills varit säker på att vilja bli advokat, denna väg är nu kluven och jag funderar på psykologi-inriktning.

Dags för sängen. Har suttit och kladdat ihop en ritning för hur jag ska se ut på fredagens halloweenfest. Det kommer bli klockrent, om det blir som jag tänkt mig.
    Någon som vet vart man kan köpa löshår?

När saker och ting inte går som jag vill, exakt när jag vill det, så har jag en tendens att bli irriterad. Jag bekymrar mig själv med att gå runt och gnaga på vad det nu är jag inte vill ska fortsätta vara som det är, och släpper det inte förän det löst sig, eller jag än en gång lyckas hjärntvätta mig själv att jag ville ändå inte att det skulle bli som det aldrig blev, det var bara ett litet snedsteg i huvudet på mig. Det har fungerat förut med den sistnämnda metoden (troligen eftersom att det inte brukar gå på det vis jag vill att det ska gå, så jag tröttnar och - som sagt - raderar tankarna ur mitt sinne).
Sist detta lilla - låt oss kalla det missöde, trots att jag vet att många skulle kalla det något totalt åt andra hållet - kom och knackade på var jag inte på min vakt. Jag hade glömt att låsa dörren till mig själv (till och med dörrkedjan var av!) och känslorna kom nästan in. Dock hann jag före och smällde dörren i deras ansikte, och de bekymrade mig inte på några månader. Jag var på min vakt, skaffade automatlås, och har en stor rosa neonskylt innanför dörren med texten LÅS FÖR I HELVETE! Men känslorna var klipska denna gång. De hade gått igenom sin plan ett dussintal gånger, och stormade mig från alla håll när jag minst anade det. Det var känslor överallt, i brevlådan, skorstenen, de kastade in rökbomber och tog mig som gisslan i en värld jag inte visste att jag hade passerkort till. (Jag var lätt berusad av känslor för tillfället, och kommer därför inte ihåg så mycket detaljer från attacken, men jag tror att de lyckades smuggla in mig i denna förfärliga värld utan att deras chef kom och kastade ut mig innan han (det bara är en han, okej?) ens frågade vad fan en kärlekslös männska som som hon gjorde i Amors rike.)
Jag ska se till att övermanna de rackarna som drog in mig i det här om de inte kommer med en bra deal. Mer feedback senare.

Skippa geväret, jag löser det på egen hand... det här är på tok för påfrestande ska jag säga. Jag blir helt lulu av att gå runt såhär och bara vänta, vänta, vänta! Kan man inte bara köra fart-forward till slutet och se vad som händer? Väntan är överskattat...

Ber om ursäkt för deppressionsvarningen. Inga mordsaker är överdrivet allvarliga.

Det må vara en dela v livet att gå runt och undra vad som händer, men att i samband med detta gå runt och vänta på att någon ska komma förbiknatande med ett gevär och skuta skallen din i bitar bara så att du ska kunna slippa tänka på skiten, det är inte normalt. Inte för mig i alla fall. Jag brukar kunna förtränga saker som jag inte palla med, men idag verkar det inte gå så bra, inte igår heller, och i morgon och resten av veckan vill jag inte veta...

Känslan av att sätta sig på samma plats som den där underbara männskan får mig att bli varm i hela kroppen. Det känns som om värmen från när han satt där fortfarande är kvar timmar senare, och jag får vara en del av det. En del av något skrämmande, men ändå så behagligt.
    Att sitta där och tänka får huvudet att snurra och jag vet ibte om det är på grund av honom, trötthet eller bara min hjärna som spelar mig ett spratt. Saken är den att det svider, och jag vill inte att det ska svida. Tror jag...

Lördag den tjugonde september tjugohundraåtta bar det av till England. Utan sömn under natten till lördag (bortsett från nån halvtimma på badrumsgolvet där jag tuppade av ett tag) så lyckades jag ända komma på efter tio minuter i bilen att jag glömt passet hemma. Om vändes det och jag kom tjugo minuter försent till Arlanda. Men jag hann.
    Att checka in gick som smort - och det var väl det enda under denna dag som gjorde det - och sedan skulle det tappas saker på golvet, och några snubblingar senare står jag äntligen öga mot öga med gubben i Forex-lådan. Jag växlar mina tusen kronor som jag redan vet att jag aldrig kommer kunna behålla längre än en vecka. Ack, så rätt jag hade.
    Att passera säkerhetskontroller i mitten av en otursperiod bådar inte gott, men jag slapp faktiskt pipet i tunneln, jag tappade bara ut hälften av mina saker igen (vilket är väldigt många saker), men lyckades till slut komma igenom hela maskineriet och komma till gaten oskadd.
"Ett meddelande;
Till alla er som känner för att lägga er och sova på en väntbänk med telefonen bredvid dig på flygplatsen, gör inte det! Ni riskerar att tappa telefonen på golvet i sömnen, gå ombord på flygplanet och inse att telefonen ligger kvar på bänken och sover.
    Om ni försöker springa tillbaka och hämta den rikskerar ni att missa planet och behöva stanna hemma från din fyra veckors praktik i Englands dalar. Inte värt det! Om du har någon tur i kroppen kan det hända att en grinig kostymklädd brud offrar trettio sekunder av sin dyrbara tid för att plåga dig med att säga att du får hämta den när du kommer hem, sedan hämta telefonen, lämna den tillflygplanspersonalen så att de ropar ut i högtalarn att 'Cassandra Zellhann får gärna komma fram och hämta sin telefon hos kabinpersonalen'."
    För er som inte läst mellan raderna hände detta mig, och sedan lyfte vi och jag satt och skakade tills vi vart långt åt helvete upp i luften (kan man säga så? Jag menar, helvetet ligget ju faktiskt neråt, men 'så himlans långt upp i luften' låter så konstigt?) och jag kände att det var lugnt. Även fast det egentligen är lika illa där. Jag har aldrig utgett mig för att vara smart, så klaga inte.

Väl på Heathrow kommer min väska så gott som sist, och dragpinnen ska ha gått sönder - specialbeställt från Uzbekistan, bara för mig! - så att jag kan försöka hitta en bagagevagn att dra den misshandlade väskan på, och mina tvåhundra kilo extra handbagage.
    Till att börja med väntar vi i vad som känns som flera timmar utanför treminal 5, beundrar vattnet som sprutar upp ur marken, vi tröttnar på det och spenderar hälften av de växlade pengarna på en macka. Vi vänter några år till och får reda på att vi står på fel ställe, vi ska ta bussen upp till himlen och ta transferbussen därifrån. Tre år senare är vi i Canterbury, rado att handskas med sjukligt vatten, loppinvasioner och brännskador, men mer om det senare.