The Story of England, part 1
Lördag den tjugonde september tjugohundraåtta bar det av till England. Utan sömn under natten till lördag (bortsett från nån halvtimma på badrumsgolvet där jag tuppade av ett tag) så lyckades jag ända komma på efter tio minuter i bilen att jag glömt passet hemma. Om vändes det och jag kom tjugo minuter försent till Arlanda. Men jag hann.
Att checka in gick som smort - och det var väl det enda under denna dag som gjorde det - och sedan skulle det tappas saker på golvet, och några snubblingar senare står jag äntligen öga mot öga med gubben i Forex-lådan. Jag växlar mina tusen kronor som jag redan vet att jag aldrig kommer kunna behålla längre än en vecka. Ack, så rätt jag hade.
Att passera säkerhetskontroller i mitten av en otursperiod bådar inte gott, men jag slapp faktiskt pipet i tunneln, jag tappade bara ut hälften av mina saker igen (vilket är väldigt många saker), men lyckades till slut komma igenom hela maskineriet och komma till gaten oskadd.
"Ett meddelande;
Till alla er som känner för att lägga er och sova på en väntbänk med telefonen bredvid dig på flygplatsen, gör inte det! Ni riskerar att tappa telefonen på golvet i sömnen, gå ombord på flygplanet och inse att telefonen ligger kvar på bänken och sover.
Om ni försöker springa tillbaka och hämta den rikskerar ni att missa planet och behöva stanna hemma från din fyra veckors praktik i Englands dalar. Inte värt det! Om du har någon tur i kroppen kan det hända att en grinig kostymklädd brud offrar trettio sekunder av sin dyrbara tid för att plåga dig med att säga att du får hämta den när du kommer hem, sedan hämta telefonen, lämna den tillflygplanspersonalen så att de ropar ut i högtalarn att 'Cassandra Zellhann får gärna komma fram och hämta sin telefon hos kabinpersonalen'."
För er som inte läst mellan raderna hände detta mig, och sedan lyfte vi och jag satt och skakade tills vi vart långt åt helvete upp i luften (kan man säga så? Jag menar, helvetet ligget ju faktiskt neråt, men 'så himlans långt upp i luften' låter så konstigt?) och jag kände att det var lugnt. Även fast det egentligen är lika illa där. Jag har aldrig utgett mig för att vara smart, så klaga inte.
Väl på Heathrow kommer min väska så gott som sist, och dragpinnen ska ha gått sönder - specialbeställt från Uzbekistan, bara för mig! - så att jag kan försöka hitta en bagagevagn att dra den misshandlade väskan på, och mina tvåhundra kilo extra handbagage.
Till att börja med väntar vi i vad som känns som flera timmar utanför treminal 5, beundrar vattnet som sprutar upp ur marken, vi tröttnar på det och spenderar hälften av de växlade pengarna på en macka. Vi vänter några år till och får reda på att vi står på fel ställe, vi ska ta bussen upp till himlen och ta transferbussen därifrån. Tre år senare är vi i Canterbury, rado att handskas med sjukligt vatten, loppinvasioner och brännskador, men mer om det senare.
Att checka in gick som smort - och det var väl det enda under denna dag som gjorde det - och sedan skulle det tappas saker på golvet, och några snubblingar senare står jag äntligen öga mot öga med gubben i Forex-lådan. Jag växlar mina tusen kronor som jag redan vet att jag aldrig kommer kunna behålla längre än en vecka. Ack, så rätt jag hade.
Att passera säkerhetskontroller i mitten av en otursperiod bådar inte gott, men jag slapp faktiskt pipet i tunneln, jag tappade bara ut hälften av mina saker igen (vilket är väldigt många saker), men lyckades till slut komma igenom hela maskineriet och komma till gaten oskadd.
"Ett meddelande;
Till alla er som känner för att lägga er och sova på en väntbänk med telefonen bredvid dig på flygplatsen, gör inte det! Ni riskerar att tappa telefonen på golvet i sömnen, gå ombord på flygplanet och inse att telefonen ligger kvar på bänken och sover.
Om ni försöker springa tillbaka och hämta den rikskerar ni att missa planet och behöva stanna hemma från din fyra veckors praktik i Englands dalar. Inte värt det! Om du har någon tur i kroppen kan det hända att en grinig kostymklädd brud offrar trettio sekunder av sin dyrbara tid för att plåga dig med att säga att du får hämta den när du kommer hem, sedan hämta telefonen, lämna den tillflygplanspersonalen så att de ropar ut i högtalarn att 'Cassandra Zellhann får gärna komma fram och hämta sin telefon hos kabinpersonalen'."
För er som inte läst mellan raderna hände detta mig, och sedan lyfte vi och jag satt och skakade tills vi vart långt åt helvete upp i luften (kan man säga så? Jag menar, helvetet ligget ju faktiskt neråt, men 'så himlans långt upp i luften' låter så konstigt?) och jag kände att det var lugnt. Även fast det egentligen är lika illa där. Jag har aldrig utgett mig för att vara smart, så klaga inte.
Väl på Heathrow kommer min väska så gott som sist, och dragpinnen ska ha gått sönder - specialbeställt från Uzbekistan, bara för mig! - så att jag kan försöka hitta en bagagevagn att dra den misshandlade väskan på, och mina tvåhundra kilo extra handbagage.
Till att börja med väntar vi i vad som känns som flera timmar utanför treminal 5, beundrar vattnet som sprutar upp ur marken, vi tröttnar på det och spenderar hälften av de växlade pengarna på en macka. Vi vänter några år till och får reda på att vi står på fel ställe, vi ska ta bussen upp till himlen och ta transferbussen därifrån. Tre år senare är vi i Canterbury, rado att handskas med sjukligt vatten, loppinvasioner och brännskador, men mer om det senare.
Kommentarer
Postat av: Fia
Haha så du darling! Lider dock med dig. Men rwean blev väl hyfsat lyckad tillslut i alla fall, vilket glädjer mig. Jag menar bortsett från några små missöden...det hör ju liksom till ;)
Pösssss och kram
Trackback
